Spänd
Jag skulle göra mig lustig och dölja dubbelhakorna.
Lite visste jag att två nätter senare, på jobb,
så tog en vårdtagare exakt samma grepp på mig.
I mitt jobb är man van vid alla former av våld,
men oftast är det ju små tanter och farbröder som gör det.
Ikväll ska jag jobba mitt första pass efter händelsen
och ja... jag är lite spänd faktiskt.
(något positivt i eländet är att jag ser snygg ut på bilden, trots den mysko minen)
Fy vad läskigt! Hoppas gubbjäveln är lugn nu. Fasen också...
En jättehärlig bild på dig :-)
sv: Men då får ni väl inte jobba ensamma med honom heller?
Gå två!!!!! Tror du precis som jag är lugn o kan ta det mesta men vissa saker SKA man inte vara lugn inför!
sv: Det finns ett par inlägg eftersom det just var en testblogg när jag skulle byta från metrobloggen. Sen föll jag för WP istället.
Nu verkar jag få verifiera hos dom bloggpuntoesse som inte har gått (eller tvångsförflyttats) till det nya. Fast jag är inloggad i min numera nya testblogg. Ibland i alla fall...
Diana: Jo det klart man lär sina barn vad som är ok och inte. Men utbrotten kommer ändå titt som tätt. Jag anser att mitt barn är en lugn och uppfostrad liten knatte men han kan ändå få världens vredesutbrott. Kan vara helt olika från dag till dag och olika situationer. Ett barn är inte linjärt. Självklart tacklar man det så gott man kan, precis som du beskriver att din mamma gjorde med dig när du betedde dig illa i leksaksaffären :-)
Men det där att ens barn minsann aaaaldrig kommer vråla på allmän plats och alltid vara en ängel, det finns inte oavsett uppfostringsmetoder. Det hör liksom till utvecklingen och det växer bort. Som väl är hehe :-) Eller har du sett ngn vuxen slänga sig raklång i tårar inne på H&M??? ;-)
kram!
Bloggpolisen meddelar:
Hur kunde spiderchick nästla sig in emellan mig och Jenny sådär?
Nåja. Huvudsaken är att hon inte sabbade min pall :-)
Sen var det nåt annat jag hade på hjärtat också:
sv: SKÖNT att dom har beordrat er till den säkerheten. Men det är fortfarande läbbigt.
Men fy vad läskigt! Hoppas det känns ok att jobba ändå nu då. Vet inte om jag skulle tycka det om det var jag.
Fy vad läskigt! Vi har alldelens för lite betalt med tanke på vad vi får tåla.
Ibland är man kallad ängel och ibland något mindre smickrande...
Hoppas att det går bra ikväll och att den där olustkänslan försvinner.
Kram
Så obehagligt! Men som sagt, bilden är bra. Hoppas bara du kan få hjälp och så om han är på hugget igen...
Mamma tycker också det är lite läbbigt, men det vill hon inte säga för att göra dig mer orolig. Inte blir hon (morsan) lugnar av omgivningarna i kvarteret. Var det inte en fight mellan ungdomar och polis i går kväll? Fasen också - det visste du kanske inte och blir nu ännu mer orolig.
Jag tycker inte det är ett dugg roligt!
Måste bara testa...
Jomen det funkade ju jättebra...
Gonatt!
:-)
hihi vad söt du är! :D
Men fy!! Inte klokt man ska behöva va RÄDD på sitt arbete!! Det hade jag aaaldrig fixat! Är alldeles för räddharig!! :)
Usch:( min man jobbar också natt inom ett utsatt yrke. Jag har valt att INTE försöka tänka på vad som kan hända. Men när han kommer hem med rivsår, blåmärken och liknande så blir man ju inte glad direkt. För inte så länge sen blev han "räddad" av en kollega från att få en gaffel instucken i ryggen, hade millimetrarna på sin sida. Mycket olustigt! Kram på dig.
Lina S: Usch, vi hade en sån madame innan. Rådet från demensteamet var "bemöt henne med ett leende". Jo, det hjälper ju jättemycket när hon fått tag på en kniv...
