Är det inte lustigt hur man kan gå från att ogilla något till att gilla det? Och tvärtom med givetvis. Men visst är det skönt att man förändras så att man inte går i samma fotspår hela tiden!

När mannen och jag skulle inreda vår första genensamma lägenhet så skulle allt gå i svart, smide och glas.

Trä och brunt… Nä, det var ju jätte fult! Kalt och stilrent ska det vara.

Och från att ha sagt ”aldrig skinnsoffa” gick vi och blev förälskade i en.

Efter några år med skinnsoffa har jag sagt, ”aldrig tygsoffa, skinn är ju så praktiskt”.

Och nu när den nya lägenheten ska planeras. Gissa vad som är köpt och ska köpas.

Jo, ekmöbler och en brun tygsoffa. Hela lägenheten kommer att gå i brunt, beige och ek.

Vad blir det nästa gång?

Jag hoppas att någon skjuter mig om jag går och börjar gilla furu, plysch eller neon.

När det kommer till mat vet jag inte hur många gånger jag ändrat mig.

Tyvärr är det oftast att jag går från att gilla något till att ogilla det. Jag har den dåliga ovanan att hittar jag något jag tycker om så föräter jag mig på det och klarar inte av att ens se det på flera år.

Men ibland går det åt andra hållet.

Saker som ost och svamp åt jag inte förrän för några år sedan, nu är det standard i nästan all mat.

Och kläder…

Ja, jag har aldrig varit en modeslav men visst har man hängt på en del saker och tyckt att det var så snyggt.

Mina tankar leder mig till cykelbyxor, babydoll tröjor, jazzbyxor.

Eller det modet som jag följde i gymnasiet, stringen skulle vara en bit över byxkanten och bh:n skulle verkligen putta upp töserna maximalt.

Vad kommer jag säga om några år när jag tittar på dagens kläder?

Kommer jag att undra varför alla gick runt och såg konstant gravida ut i sina tunikor?

Jag kan nämna miljoner exempel på hur smaken förändrats med tiden, men visst är skoj att sitta och tänka tillbaka?

Detta var mitt djupa inlägg, bättre än så blir det inte idag.