Ett sällskap

Haha, eller hur ;p

jag har suttit vak på natten åt andra när jag jobba..... och då fundera jag på varför de inte själva gjorde det. min far och hans syskon och farmor satt hos farfar sista dygnet han levde och var med han tog sitt sista andetag. det kommer jag med absolut göra.... är det vak då är det nära..slutet.



vilken kontrast från döden till något kul. din egna video, jag diggar den..hihi..mer sånt till mig..å andra bloggare.... :)

SV: Mm, ja har både sökt jobb i danmark o i sverige utan att hitta något, alla ska ju tydligen spara. Vad jobbar du sj med?

Kanske beror på hur de har haft det i sin uppväxt...Du får googla på bilder och historier.Nattikram!

Härlig blogg du har ! :)

När vår flicka dog vid födseln, så klädde vi henne och gjorde henne fin..det är nog det närmaste jag kommit, jag har fortfarande alla syskon och föräldrar i livet..och min egen lilla klan förstås ! Ha en skön kväll! :)

Håller med dig i det faktiskt, man blir lite smått chockad över vissa anhöriga. Även om man haft dålig kontakt och kanske haft en kass relation med sin mamma eller pappa av nån anledning så e de ju ändå så att när personen dött kan man aldrig få tillbaka den. Så man kan aldrig få det där sista ögonblicket där man berättade för den döende att man älskar den eller vad man nu vill säga.

Hade ja struntat i att vaka över nån i min familj hade ja gått och mått dåligt hela livet sen och undrat om personen kanske va rädd eller nåt sånt.

Och ja har inget "bra" relation med många i min familj.



sv: nej tror faktiskt att det snart blir sängen. E trött=/ Och har sett två program och nu vet ja inte va ja ska göra. Haha

Klart det är jobbig och sitta där...men tänk och ha på samvetet att den låg där och ensam med en främlig när han/hon dog?! personalen finns där för en och kan stötta en... de lämnar en inte vind för våg.. Vi gick ofta in och fråga om de behövde något osv.



Haha ja det är skoj, men jag blir sås ur när det inte blir som jag tänkt det i hjärnan.... :) nu har jag bekymmer med min side, får inte bort mellanrummet från mitt namn och headern... fult haha

Har varit så buzy med den LÅÅÅÅNGA listan att jag inte hunnit kolla din video ikväll men i morgon...

Jo, min pappa gick bort nu i november och det var det värsta jag varit med om. Jag har 3 syskon o min mamma (fast dom var skilda så var dom vänner) som jag kunde dela allt med men begravningsbyrån fick göra honom fin till begravningen. För det skulle vi aldrig klarat.

Dom som inte har "Tid" kan man hoppas att dom får igen det den dagen dom ligger där själva.

kram

Jo det tycker jag med :) Fast det är inget att haka upp sig på, det är bara att tänka om att imorgon börjar jag om på nytt & får jag en chans till något så ska jag ta den! Vi har ju hela livet framför oss :D



Haha ja ! =)

svara jättegärna på min läsarfråga är du snäll :)

Är det inte kanske så ,tt alla är vi rädda för döden?

Kram!

Klart du ska få länk och en riktit snygg bild.



Vi är ett gäng som alltid träffas på helgerna och hittar på saker tillsammans (men hon och jag är tightast) och nu träffades dom helt utan att ens fråga mig. Alla utom jag. Annars får hon ju självklart träffa andra men just så här känns de väldigt konstigt när vi alltid träffas och gör saker ihop hela gänget. Kram

Att vara där finner jag det viktigt, de liksom... en plikt. Hur kan man låta en anhöring/vän/släkting/whatever ligga och dö ensam?

jag har varit med om exakt detsamma som du i mitt arbete gm åren,har inget givet svar men en sak tycker jag att man iaf absolut helt ska utesluta och det är att ingen av enbart pliktkänsla ska vaka in döden med någon för det har ingen döende förtjänat.

Är det här en hint om att vi borde komma springandes o hålla dig i handen efter din svåra olycka med brödkniven? =)

Min pappa fick en stroke och dog för två år sedan. Han låg ju sjuk ett tag och vi vakade ju den dryga vecka han var dålig. Det var helt naturligt att göra det. Vi bodde helt enkelt på Strokeenheten den tiden. Vi fick frågan om vi ville att de skulle vaka och vi tyckte det var en konstig fråga. Beror väl på vad man är van vid. Jag som har släkten från norra Finland är van att man tar hem den döde i kista innan man åker till kyrkan, har gudstjänst och följer till graven och själv sänker ner kista och skottar igen graven. Det är otroligt naturligt för oss.



Det var så fint när de gjorde pappa fin precis när han dött med blomma och tände ljus. Vi uppskattade det väldigt mycket. Det kändes inte som om jag behövde göra det utan det fick personalen göra.

hejsan allt bra med dig ? :)

sv: just nu händer inte mycket alls, själv då?

jag har också funderat över det där ett antal gånger. men man hittar liksom inget riktigt svar på varför så få anhöriga kommer trots att deras far/mor eller vad det nu är ligger för döden. det är sorgligt.

ja de e mycket godare att göra själv. haha ja du kisen e lite knäpp :-p

Tack!!

jobbar på ett gruppboende för autistiska ungdomar.

ja att jag orkar.. de gör jag inte hehe... men ska flytta t stan snart så har jag bara 15min t jobbet.

Jag har till o med suttit med våra marsvin i famnen när de dött, så självklart kommer jag vara hos mina nära när det blir dags. Om jag hinner alltså. Man vet ju inte alltid när det är dags. Jag känner en kvinna som tog ledigt ett halvår för att vara med sin mamma när hon fick cancer och dog. Hon är otroligt glad att hon gjorde det, trots att det var jättejobbigt.



Ibland kan det finnas bakomliggande orsaker, man kanske har haft en jättedålig relation, då får man respektera barnens beslut tycker jag, men ibland verkar folk vara så upptagna av sina egna liv att de glömmer det som är viktigt.

nej, jag har inte funderat, men det är väl ett beslut som ta´s när det händer liksom, man måste ju känna att man klarar av det också

kramar

Jag sitter ofta vak, både hemma vak och på boende och faktiskt kan jag förstå att man inte vill vara med i livets slutskede då det är så smärtsamt för en närstående. Jag tycker det är fint att dom litar på oss i vården att vi ser till att deras anhörig har det så bra som möjligt i slutet. Men att dom inte vill att manska ringa, DET ÄR KONSTIGT, och beror nog på ngt.



Jag var med när lillebror "somnade" in. Eller jag tog beslutet att han skulle få somna in. Det var smärtsamt, och det gjorde ont, men samtidigt var jag grymt tacksam att jag var där tills allt var slut, att jag fick bestämma hur jag ville ha det (dvs ingen ros, ingen bibel) Dock fick jag inte göra vid honom, dvs tvätta av det sista och så, varför vet jag inte, men kan ju ha berott på att han var ung, men va fan, jag har ju torkat hans rumpa förr.. Dock inte i vuxen ålder.

Iaf, för mig var det oerhört skönt att få vara mer in i det sista, även om jag än i dag hoppas att det bara var en ond mardröm

En liten rättelse eller tillägg till Sarahs kommentar.



Hon fick inte fatta beslutet att låta lillebror få somna in helt ensam, jag som mamma var med om att ta det beslutet men när läkaren sa att hoppet var ute och det enbart var respiratorn som höll honom vid liv var det Sarah som sa att den skulle kopplas ur innan jag hann reagera. Dock bestämde hon att ros och bibel skulle uteslutas efter att de hade gjort vid honom. Det var som hon skrev smärtsamt att se hur hans liv tog slut på bara några minuter men liksom Sarah är jag tacksam att jag fick vara med honom de sista minuterna av hans liv.

Jag har förlorat nära och kära. Farmor fick pappa veta men han tala inte om för oss andra så vi kunde vaka... =/