Moi gästbloggar: Namn
Maja, Alice och Julia var de vanligaste flicknamnen i Sverige år 2010.
Utan att ha bevis för det tror jag att de vanligaste
namnen i slutet av 50-talet var Ingrid, Kerstin och Gunilla.
Åtminstone kändes det så när vi var så många
Gunillor i klassen att smek- och öknamnen tog slut.
Själv hade jag redan ett smeknamn med mig när jag började skolan
och många år senare valde jag att byta ut Gunilla mot detta.
Men hur väljer man namn åt sitt barn?
Man ska ju hitta barnets personlighet och välja namn efter detta.
Ärligt talat, hur mycket personlighet har en fyra månaders baby?
Som alla vet är/var min dotter nåt utöver det vanliga
men nån vidare personlighet hade hon inte då (1981-82).
Den kom något senare.
Hon sov, åt, skrek, kissade, bajsade och log.
Vilket namn väljer man då?
I och för sig var ”problemet” redan löst för hennes far sade
redan i början av vårt förhållande, när vi var 15-16 år,
att ”får vi en dotter ska hon heta Diana”.
Det dröjde 10 år innan han fick sin vilja igenom.
Mitt förslag om att tjejen skulle heta, och bli en, Lotta hade inte en chans.
Jag trodde nämligen att hon skulle få samma namnproblem som jag i skolan,
eftersom det i England hölls ett stort bröllop samma år
med en icke okänd Diana inblandad.
Jag trodde nog (och det tror jag ännu mer nu)
att namnet kan skapa en personlighet istället för tvärtom.
Men jag då?
Uppkallad efter en burk apelsinmarmelad (minns ni Gunilla marmeladen?).
Jag tycker inte ens om marmelad.
Och fortfarande är jag avundsjuk på min syster
med de mjuka namnen Susanne Marie-Louise.
Själv fick jag de hårda kantiga Gunilla Rose-Marie.
Kanske har det skapat även min personlighet?!
Mamma svarar på kommentarer i detta inlägget!
Nja... Nu är du otacksam och du får tänka om. Betänk i stället att du är döpt efter Johan III fru, Gunilla Bielke, som också var drottning i Sverige. Gunillaklockan vid Uppsala slott är uppkallad efter henne.
Gissa varifrån din dotter fått sitt kungliga intresse ;-)
God morgon!
Min storasysteer fick bestämma namn åt mig och eftersom hon var en SVARTSJUK storasyster valde hon det fulas namnet hon visste ... Catarina, Lena Catarina.
Själv bestämde jag som liten parvel att "när jag blir stor ska jag ha en dotter som heter Moa" - och så fick det bli också :-)
Gomorron till er båda
Znogge; tack för att du försöker "muntra upp" och dottern är ett bevis för min tes att namnet kan skapa en personligheten. Trots G Bielke är har inte jag samma intresse...
Stattinska; det ironiska är att även jag fick välja namn åt min syster. Men Catarina är fint så din systers smak är det inget fel på (fast det trodde hon inte)
Det där med namn är jättesvårt! Vi är mitt inne i namnkarusellen nu igen...man ska ju välja ett namn som passar babyn lika väl som vdn för nästa storföretag eller nästa rockstjärna eller förskollärare eller vad nu ungen väljer att bli. Riktigt knivigt!
Petra; som sagt hur vet man vad som passar babyn? Och hur vet man vad barnet väljer att bli. Kan inte t ex en vd egentligen heta vad som helst. Petra är mjukt och snällt!
Mamma: Jag håller med Petra där faktiskt, namnet ska passa i alla sammanhang. Som jag vill gärna ha ett internationelltgångbart namn till min knodd, det gör livet enklare för den sen när den går och blir superstjärna. ;)
Tänk om du blivit popstjärna, hur skulle Amerikanarna uttala Gunilla?
Diana, jag säger bara "Anna Anka"... och engelsmännen sa "Vanilla" isf Gunilla, låter väl inte så illa. Man kan ju ändra namn om man inte trivs eller om det inte passar. Och tänk så exotisk Enok skulle låta i Amerika.
Jag var själv en av 5 Birgittor. När barnen kom ville vi ha namn som gick internationellt. Alexandra och Richard fick det bli. Kram
Aurora, då känner du igen känslan! Alexandra och Richard är jättefina!
Jag HATADE att vara en Johanne. Precis när jag började skolan så flyttade vi till schtaaan (Skelleftå) från lilla Byske. Så jag hamnade i en klass där jag inte kände någon. ALLS. Dessutom hade jag precis klippt bort mina långa blonda lockar (som kompensation för att jag inte fick färga håret blått). Alla trodde jag var en kille, och det konstiga namnet var ju inte heller till nån ledtråd.
Jag skulle ha givit vad som helst för att heta Anna, Lena eller Eva som alla andra lyckliga flickor verkade heta.
Kunde ha använt mitt andranamn. Men Liz kändes inte heller rätt då 1967.
:-)
Moi; Ama är fint och Johanne är fint. Men jag förstår att det inte var kul att vara "annorlunda". Man ville vara som alla andra. Trösta dig med att du inte heter Månfare odyl.
Man ville vara som andra men ändå inte. Stack man ut för mycket blev det bekymmer.
Nu för tiden verkar det ha blivit lite poppis att döpa barnen efter något i solsystemet eller stjärnhimmlen. Nova är ju fint men pluto kanske skulle få trista kommentarer i skolan...;)
Tanten; Jag håller med, en del namn är rena tortyren för människan. Hur kaxig är man om man heter Galaxen?
Visst kan namnet påverka en människas personlighet, det tror jag nog. Själv var jag blyg som bara den, och hatade mitt namn, vet inte vad man ska säga om det..
Men det skulle vara tråkigt om alla hade vanliga och internationellt gångbara namn, kan jag tycka.
alltså det där med namn är ju URJOBBIGT. jag byter åsikt hela tiden. tur att jag inte behöver bestämma mig på ett BRA tag hehe
Gun; Jag tror att t ex en kille som heter Emil "förväntas" vara lite småbusig o behandlas så. Och det påverkar ju killen. Och alla namn ska inte vara sk internationella, nationella namn blir ju exotiska o spännande utomlands. Vilken tur att inte Zlatan heter Andreas. Zlatan är ju tufft och numera internationellt så det räcker!
Ally; som tur så finns det ju möjlighet att byta namn om man i vuxen ålder tycker att det blev fel.
Namn är något vi redan bestämt nu innan vi hamnar i barnträsket. Det tog oss ett helt år för att komma överens om ett pojknamn och ett flicknamn
Och det verkar vara vanligare nu för tiden med konstiga och ovanlig namn. Man blir lite rädd ibland :P
Thakock; helt rätt, har man kommit på bra namn finns ingen anledning att vänta på "personligheten".
Min yngsta dotter har ärvt sitt namn efter min mormor - redan från början kändes det rätt. Min mormor är en krutgumma av det ödmjuka slaget, ger aldrig upp, dömer ingen men har en förfärlig massa GO! Precis som dottern :-)
Åh vilken härlig blogg du har! :D
superfin! :D
Bara jag; min dotter fick tre namn, ett är min mormors. Men hon fick det bara för att jag tycker det är vackert; Elin. Och vilket bra sätt att förvalta ett namn, att föra allt det goda vidare.
Anonym; kan tyvärr inte ta åt mig eftersom jag inte har någon blogg...
Mamma: Du sliter som ett djur här i bloggen! Tack så mycket!
Tror det är dags att tacka för mig för den här gången! Det har varit roligt med respons och kommentarer! Over and out!
Mamma: Nu kan du börja fila på nästa gästbloggning. ;)
Tror inte eett ögonblick på att du varken är hård eller kantad!
Däremot har ju Diana fått med sig intresset för kungligheterna, kanske p g a sitt namn? ;)
Visst är det så att namnen påverkar hur man tänker sig en person.=D
