1+1=9
Såg för första gången (tittar inte mycket på tv) några minuter på
Familjen Annorlunda.
Det fick mig att börja tänka.
Jag tänker inte ge mig in på någon debatt
men jag vill ändå ventilera mina tankar.
Själv är jag en sån som målar fan på väggen,
dessutom tänker jag mycket rent praktiskt,
och värsta möjliga scenario för mig hade varit att bli
ensam med barnen antingen via parnterns bortgång eller skilsmässa.
Jag undrar hur de tänker som skaffar många barn,
hur planerar de att försörja dem om något skulle hända?
Det kan vara bortgång, skilsmässa, sjukdom eller arbetslöshet.
Själv skulle jag klara av att försörja 1, möjligtvis 2 barn.
Så där sätter jag min gräns.
Vad jag förstod av den familjen som vi tittade på så
var där nio barn och mamman var hemmafru.
Att de bara får ekonomin att gå ihop med hjälp av en lön
och en massa barnbidrag är ett under för mig.
Men lyckas de spara ihop varje månad så att
mamman kan få en vettig pension?
Har de ens tänkt på det?
Man måste ju tänka längre än nuet (eller jag gör det iaf).
Och rent känslomässigt,
har man tid till att ge så många barn den kärlek och uppmärksamhet
som de behöver?
Till nio barn finns det ju inte ens tillräckligt många dagar i veckan
för att ge barnen varsin dag ensamma med sina föräldrar.
Själv är jag uppväxt som ensambarn
men på min pappas sida har jag tre ynge halvbröder.
Men jag ser mig själv som ensambarn.
Och jag ser all den uppmärksamhet jag fått av mamma.
Bortskämd var jag nog (?) inte men mammas tid såg jag som något självklart
och mamma fanns alltid där om det var något.
Får man tid till det om man skaffar sig en mer än ett barn?
Hur går era tankar kring detta?
Jag hade nog inte vågat skaffa så många ungar. Tre var smärtgränsen här. Jag tror att man tar sig tid för alla barn. Man måste ju det.
Svar: Tre katter. Tiger (hane) född -05. Tindra (hona) -07 och Tara (hona) -09
Nio barn är väl att ta i. Dom kan ju aldrig ha tid för var och ett. Sedan tror jag barnen får ta ett mycket större ansvar än vad barn ska behöva göra.
Kram
Tack söta du, men du var ett tacksamt barn att uppfostra och vara kompis med!(fast jag hade aldrig klarat 8 till som du!)
Det är nog bra att vara pragmatisk ibland, framför allt när det handlar om att ha ansvar över någon annans liv. Jag tror personligen på att barn mår bra av att vara syskon (jag menar, titta på dig, du ensambarn, du är ju hur tokig som helst :-)), men nio ungar... Jag tror inte att barnen far till skada med en sådan stor syskonskara, men helvete vilket slitsamt liv som förälder!!! Jag skulle INTE klara av det.
härlig blogg!
hur mår du då?
Jag har en bekant (vi var nära vänner men pga flytt ses vi knappt alls längre) som har tio barn, alla vuxna idag. Hon var hemma, trollade med knäna för att få vardagen att gå ihop och en mer fantastisk familj har jag aldrig träffat. Syskonen var så otroligt tighta, duktiga, begåvande och familjekära och föräldrarna räckte inte bara till för barnen men också varandra. Jag har ingen aning om hur de bar sig åt.
Själv tycker jag att tre barn räcker gott, hade vi valt ett barn till så hade det nog inte betytt någon större skillnad. Vi har kunnat försäkra oss till liv och lem så hade det hänt den ena av oss något eller båda, så är barnen ekonomiskt tryggade.
Men du har så rätt i att man behöver tänka längre än idag.
Jag är en evig romantiker, så den ekonomiska aspekten funderar jag inte på, sånt löser man om man vill ha många barn. Den tid den sorg. Kärlek och uppmärksamhet blir kanske inte på riktigt samma sätt, men jag tror även att syskonen hjälper till där och bidrar. Dessutom är det nog inte antal barn som avgör om man har en kärleksfull mamma och/eller pappa, det handlar nog mer om om man har tur eller inte.. Har man det som behövs till ett barn, så har man det till resten av skaran också, tror jag.
PS! Jag var sjukskriven i fem år, jag tror nog att jag hade försökt förlänga det lite om jag hade 10 barn.. ;D
jag kan tycka 9 barn är lite extremt.... själv skulle jag aldrig..såvida det typ inte blev åttlingar första gången typ :)
nej 2max för mig...inte mer...
Jag beundrar dem som får ihop det, men tycker själv att tre var gränsen för mig. Jag hade inte orkat fler. Kärleken tror jag räcker till, men uppmärksanheten är det nog värre med.
Sv: Gömma undan? Ja kanske, men jag har redan lovat henne att vi ska dela på honom. Hoppas hon har glömt det...;D
Kärlek finns säkert i överflöd, av förklarliga skäl är tiden knapp. Jag tycker det är knepigt tidsmässigt med bara 4 barn - tänk då hur det är med 9!!
Oavsett vad man säger så tycker jag INTE det är rätt med 9 barn. Man kan omöjligt hinna ge alla barnen den uppmärksamhet var och en av dem förtjänar. Vi är 4 barn här hemma...jag tycker bara det är för mycket.
Vad jag inte fattar med alla dessa barn, hur får föräldrarna kärleken till att räcka för alla? För mig är tanken på ett till barn nästinpå omöjlig, för hur ska jag kunna ge fler barn av den enorma kärleken som jag känner till min dotter? Det kan inte gå, det vore omöjligt,man kan inte älska ett till lika mycket, är det då rätt att föda dom till världen?
Samtidigt vill gubben ge henne möjligheten att ha syskon, att få ha den tryggheten när vi en dag är döda.
Men, av erfarenhet, så vet man ju aldrig vem som dör först, så därför köper jag inte det argumentet i heller.
jo, mer än ett barn har man tid med, men jag har också tänkt på dem som har så många barn.....
Vi är tre barn och de går helt okej... Vi gillar inte o umgås med päronen helst ensamma haha. Bara lillan är mammig o pappaig medan brorsan och jag stänger rumsdörren så fort vi kommer hem.
Undrar om dom tänkt på att det kommer något som heter tonår....om dom har ett sjå nu så är det ju helt klart bara förnamnet till det som komma skall..Huga!
jag tror att tiden räcker till för alla barn. förr var det ju vanligt med stora barnaskaror. tänk vad mkt utbyte de måste få av varann.. jag är också ensambarn o jag önskar att jag skulle ha en syster eller bror
Har man alla 9 i ungefär samma ålder lär det bli tufft med att hinna ge det de vill i uppmärksamhet och närhet...men oftast är de ju i olika åldrar och har olika behov...så jag tror nog det går. Fast själv är jag ensambarn och har inga egna barn alls! Tar bara hand om andras....så vad vet jag egentligen?
